Björn Kjellsson

”Vi sträcker ut vår hand till alla våra grannar och dess folk och erbjuder dem fred och grannsämja, och vi ber dem att samarbeta med det judiska folket i deras egna länder och ömsesidigt stödja varandra.”

För 60 år sedan, den 14 maj 1948, deklarerade David Ben Gurion landet Israels självständighet i samband med att britterna lämnade området. Därmed föddes också Mellanösterns enda demokratiska stat. Efter tusentals år av förföljelse och systematiska massmord riktat mot judarna hade det judiska folket äntligen skapat en fristad. I alla fall var det vad man trodde då.

Även om nazismen besegrats i Europa levde de antisemitiska rörelserna kvar på många platser, såväl i Europa som i Mellanöstern och övriga världen. Bara timmar efter självständighetsförklaringen gick Egypten, Syrien, Irak, Transjordanien och Libanon till attack mot den nya judiska staten, som försvarades av små försvarsstyrkor. Trots att kriget avslutades 1949 vägrade de fem grannländerna att ingå någon form av fredsavtal med Israel och efter vapenstilleståndet hade Egypten erövrat Gaza, det område som skulle bli en palestinsk stat och Västbanken hade erövrats av Jordanien. Även Israel och Syrien hade tagit över områden som inte erkänts av FN.

När de omkringliggande länderna inledde kriget mot Israel lämnade omkring 700 000 palestinier området och blev flyktingar. Omkring 150 000 palestinier stannade dock kvar i Israel och blev sedermera israeliska medborgare. Förutom Israel var det bara Jordanien som gav palestinierna medborgarskap i sina respektive länder efter kriget. I de andra länderna finns flyktinglägren fortfarande kvar. Bildandet av staten Israel kallas i palestinska kretsar för al Nakba – den stora katastrofen. Begreppet syftar dock enbart till de 700 000 palestinska flyktingarna, inte de 870 000 judiska flyktingarna som samtidigt tvingades fly från grannländerna till Israel.

Lilla Israel tar bara några timmar att korsa och består idag av närmare sju miljoner invånare, varav en majoritet är av judisk bakgrund, men en femtedel är araber och det finns även en stor grupp kristna. Landet väcker, sitt öppna klimat till trots, starkare känslor än något annat land. Vare sig de förtryckta i Nordkorea, Kuba, Sudan, Rwanda, Burma eller Kina har någonsin fått så mycket uppmärksamhet. Men det finns också en anledning till detta. Det finns en anledning till att grannländerna aldrig tagit emot de palestinska flyktingarna. Det finns en anledning till att det efter Israels bildande inte ägnades några resurser till att bilda en palestinsk stat utan tvärtom till att bekämpa den judiska staten. Intresset ligger inte att försvara palestinierna utan i att förgöra Israel.

I Sverige glöms gärna de 800 000 judiska flyktingarna bort och likaså ignoreras det rasistiska hatet mot Israel. Absurda jämförelser görs också mellan dagens situation för palestinier och de systematiska massmorden judarna utsattes för under Förintelsen i Europa. Samtidigt sopas de antisemitiska tendenserna i dagens Sverige under mattan. Som exempel kan tas ”Nätverket Bojkotta Israel” som gör allt för att förneka antisemitismen i Sverige.

Trots allt hat och trots alla hot om förintelse kämpar den lilla demokratin Israel vidare och det finns inte bara en konfliktfylld vardag i landet. Israel har under sin korta livstid uppnått mer än många andra länder gjort på hundratals år och är idag det land som i förhållande till befolkningsstorleken trycker flest böcker, har flest museum, flest akademiker och flest forskare. Man värnar utbildning och det ger resultat genom många utvecklande forskningsinsatser, många patentansökningar och många Nobelpriser. Orsaken är dock inte att israeler är mer intelligenta än andra, utan snarare om att man lever i ett demokratiskt land som garanterar grundläggande fri- och rättigheter. Denna frihet hotas dock varje dag och därför uppskattas den desto mer av befolkningen. Eftersom det är vederlagt att det aldrig förekommit väpnade konflikter mellan två demokratier borde det också vara självklart att konflikten i Mellanöstern skulle upphöra om de omkringliggande arabländerna också blev demokratiska. Därför är det idag mer viktigt än någonsin att vi demokrater i andra länder ställer upp för Israel, som alltid kommer att vara en symbol för demokrati. Som försvarare av demokrati finns det all anledning att gratulera Israel på 60-årsdagen.