Björn Kjellsson

Mona Sahlin (s) har inte alls uppfyllt de förväntningar som hennes väljare haft på henne. Själv hade jag inte heller förväntat mig mycket, men att det skulle bli så här dåligt hade jag aldrig trott. Sahlin var ändå en god retoriker och mycket förtroendeingivande som minister, tyckte i alla fall jag, men som oppositionsledare verkar hon bara dryg och tråkig. Hur kommer det sig?

En anledning till hennes misslyckande är att hon inte svarar på några frågor alls om den eventuella rödgröna regering som kan ta över efter nästa val. Ingen vet vilka som kommer att ingå i den, ingen vet vad de kommer att göra, ingen vet någonting.

I morse intervjuades Sahlin i SVT och fick bland annat frågor om den eventuella framtida regering som hon kan komma att leda i egenskap av statsminister. Det var nästan tragiskt att se hur dåligt förberedd hon tycktes vara på frågorna om samarbetet med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det generella svaret på alla dessa frågor verkar vara att ”vi får se”. Ingen kommer att känna sig trygg med det.

Något än värre var Sahlins svar på frågor om vårdnadsbidraget och avdraget för hushållsnära tjänster. Dessa frågor måste ändå anses viktiga ur en ideologisk synvinkel, men Sahlin kunde faktiskt inte svara på vad som skulle hända med dessa. Enligt Sahlin handlade det om ekonomi – hon vill veta hur dessa åtgärder påverkar ekonomin innan hon bestämmer sig. Det handlar alltså inte alls om något ideologiskt ställningstagande.

För mig är det tvärtom. Ekonomisk påverkan är relativt oviktig när jag tar ställning till en politisk fråga. Givetvis kan ekonomi vara ett viktigt argument, men viktigast är hur det påverkar samhälle i stort. Vårdnadsbidraget är, av ideologiska skäl, helt förkastligt då det kommer att leda till ett ännu mer ojämställt samhälle med kvinnor som stannar hemma och blir beroende av sina män samtidigt som männen gör karriär och skapar sig eget ekonomiskt oberoende. Men detta tycks inte alls bekymra Mona Sahlin (s), utan för henne handlar det bara om hur ekonomin, den enskildes och statens, påverkas.

Efter FRA-lagen är detta bara ytterligare ett exempel på hur ideologin blir allt mindre viktig för svenska politiker. Tragiskt.