Björn Kjellsson

Det är svårt att skriva något bra om den tragedi som idag drabbade två familjer. Att i flera år leva i ovisshet om ens nära och kära lever eller inte är något som jag hoppas att jag aldrig ska behöva uppleva. Tack vare att jag bor i Sverige är risken för detta också ganska mycket mindre än för de som bor i exempelvis Israel.

Donna Metreger, 71 år och boende i Ber Sheva i Israel säger så här till BBC News: ”Some say this shows the weakness of Israel, I think it shows our humanity. It shows we care about our soldiers.”

Men det finns givetvis många som är skeptiska till att genomföra sådana här utbyten, något som skett ett antal gånger tidigare sedan början av 1990-talet. Utbytet som skedde i morse innebar alltså att Israel överlämnade fem levande (!) fångar, samt ett antal redan begravna krigsoffer, och fick tillbaka två döda kroppar. Det var soldaterna Eldad Regev och Ehud Goldwasser (bilden ovan) som kidnappades av Hizbollah år 2006. Sedan dess har ingen hört något eller fått veta vad som hänt dem. Familjerna har levt i total ovisshet.

Bland de fem som släpptes fanns bland andra mördaren Samir Qantar som dömts till 534 års fängelse i Israel. Berättelsen om vad han gjort är fruktansvärd och den som är känslig ska sluta läsa nu. Jag har inte för vana att skriva långa blogginlägg, men detta är ett undantag.

_____________________

Nahariya, Israel den 22 april 1979

Det är den 22 april 1979 och Samir Qantar beger sig tillsammans med tre andra terrorister från hemlandet Libanon till den israeliska staden Naharia med målet att döda civila judiska israeler. De tar sig dit med en motordriven gummibåt några mil söderut från Libanon till Israel. Deras landstigning upptäckts av en polis som de omedelbart dödar. Eftersom fler poliser är på väg bryter de sig in i ett hyreshus i närheten.

I nedersta lägenheten bor familjen Haran med mamma Smadar, pappa Danny och deras två flickor Einat, 4 år och Yael, 2 år. Det har firats Shabbat och familjen hade haft picknick på stranden och ligger och sover när terroristerna, med Samir Qantar i spetsen bryter sig in. De kastar granater och skjuter vilt. Smadar öppnar dörren till familjens lägenhet och terroristerna hinner se henne precis innan lyset slocknar i hallen. Samtidigt kommer grannen från övervåningen springande ned för trappen och Smadar sliter in henne i lägenheten och låser dörren.

För att rädda alla hjälper de först grannen in i ett gömställe ovanför sovrummet och Smadar kryper in efter tillsammans med Yael. Eftersom det är för trångt i det lilla gömstället tar pappa Danny med sig lilla Einat för att gömma sig i skyddsrummet i källaren, men stoppas av terroristerna som stormar lägenheten. De börjar leta efter Smadar och Yael eftersom de visste att det fanns fler i lägenheten. Smadar inser snabbt att Yael kan avslöja dem alla om hon skriker så hon håller för hennes mun.

”So I kept my hand over her mouth, hoping she could breathe. As I lay there, I remembered my mother telling me how she had hidden from the Nazis during the Holocaust. ‘This is just like what happened to my mother’, I thought.”

Det började nu samlas allt fler poliser i området och terroristerna gav upp jakten på resten av familjen. De tog med sig Danny och Einat till stranden där de tvingade Danny ned på knä. Samir Quntar sköt honom därefter i huvudet inför hans dotter. Det skulle vara det sista hon såg. Sedan krossade han flickans skalle mot en sten med hjälp av gevärskolven.

Efter flera timmar i fångenskap tog sig Smadar ut ur gömstället, men Yael hade då dött. 

”Yael, too, was dead. In trying to save all our lives, I had smothered her.”

Dagen efter uttalar Abu Abbas från Beirut att terrordådet (morden/slakten) utfördes i protest mot det fredsavtal som Israel slutit med Egypten året innan. Smadar Haran skriver så här om det: ”Abbas seems to have a gift for charming journalists, but imagine the character of a man who protests an act of peace by committing an act of slaughter.”

Som jag skrev inledningsvis är det svårt att förstå vad familjerna till soldaterna Eldad Regev och Ehud Goldwasser känner idag. Det är lika svårt att förstå vad Smadar Haran känner. Men det är desto lättare att se vad Hizbollah och andra terrorgrupper känner. Titta på SVT:s och TV 4:s bilder från firandet i Libanon. De firar. De firar! Det gör inte Smadar Haran.

_____________________

Donna Metreger verkar vara en klok dam. Hon får avsluta med följande: ”Hezbollah not telling us that the soldiers were dead – that’s not politics, that’s power play – ‘we’re meaner than you’. I feel very sorry for Lebanese people. They are between a rock and a hard place with Hezbollah having so much power. The main thing is that the terrorists are no longer in Israel, and the Israeli families now know where their young soldiers are.”