Björn Kjellsson

Jag har något att dölja, flera saker faktiskt och det har jag rätt till. Du har också något att dölja, konstigt vore det annars. Argumentet att ”den som inte har något att dölja” håller alltså inte. Rätten till ett privatliv är oerhört viktig att försvara, det är en av de grundläggande rättigheterna i en demokrati. Därför ska inte övervakning ses som något önskvärt. Övervakning kan på sin höjd bota symptomen men aldrig lösa problemen.

Vissa anser att statens uppgift, genom polisen, är att gripa brottslingar. Men det är fel. Statens uppgift är att skydda medborgarnas integritet – alltså rätten till en privat sfär, ett privatliv. Detta kan ibland kräva att man griper brottslingar, men det är viktigt att skilja på huvuduppdraget och metoden. Därför är just kameraövervakningen inte att föredra.

Fildelning & fri kommunikation

Vem ska vi politiker företräda? Medborgaren eller de stora skivbolagen? Frågan om fildelning är för mig ganska enkel. Upphovsrätten är viktig och ingen ska få tjäna pengar på jobb som någon annan ha gjort utan dennes uttryckliga tillåtelse. Men dagens system fungerar inte ihop med de nya möjligheter som skapats med internet. Till detta måste vi också anpassa systemet. Kanske måste staten ta större ansvar för ersättning till skaparna, kanske måste folk bli mer ärliga och betala för sig. Vi får däremot aldrig glömma att internet är det verktyg som kommer att krossa världens diktaturer. Den fria kommunikationen är det största hotet mot regimerna i bland annat Kuba, Nordkorea och Vitryssland. Det kan verka oskyldigt att skivbolag begär betalt från de som laddar ned musik, men konsekvenserna av sådant är långt värre.

Kameraövervakning

Det är viktigt att komma ihåg att det inte finns några som helst garantier för att den som använder sig utav kameraövervakning har goda avsikter med detta. Den utgångspunkten måste man alltid ha i debatten. Ur ett utredningstekniskt perspektiv är jag säker på att polis och åklagare helst skulle se kameror överallt om man själv fick bestämma och det är ju helt naturligt ur dess perspektiv, men någonstans måste gränsen dras. Jag är inte en rabiat motståndare till övervakning, utan tror att det helt klart finns tillfällen då kameraövervakning mycket väl kan vara den enda och bästa lösningen. Men detta gäller bara då man kan anse att övervakningen är proportionerlig till den integritetskränkning den innebär. Övervakning har som sagt inte bevisats vara den bästa lösningen i brottspreventivt syfte på offentlig plats, snarare tvärtom.

Några principer som måste följas för att kameraövervakning ska accepteras; 1) Det ska vara tydligt att ett område övervakas. Många och stora skyltar alltså. 2) Inspelningarna ska skyddas och materialet ska användas enbart för det ursprungliga syftet. 3) Syftet ska klargöras tydligt och inte godkännas om det saknas tillräcklig grund för övervakningen. 4) Den som blivit övervakad ska alltid ha rätt att ta del av informationen om sig själv. 5) Staten ska utöva tillsyn mot den som ansvarar för övervakningen.

Övervakning av medborgare

Den brittiska regeringen har planer på att utöka det så kallade IMP, Intercept Modernisation Programme, som innebär vad man kallar ungefär ”modernisering av avlyssning”. Det handlar om att börja kartlägga medborgarnas kontakter på bland annat Facebook. Staten ska visserligen ha rätt att snoka i misstänkta kriminellas liv, men inte bland andra. Man kan inte se hela befolkningen som potentiella brottslingar. Den som begått ett brott har också avsagt sig rätten till ett privatliv och får finna sig i viss integritetskränkande behandling (i proportion till brottet givetvis), men staten ska inte ha någon rätt att behandla andra som brottslingar.

Till mina artiklar om integritet