Björn Kjellsson

Det är något speciellt med Östeuropa. Fortfarande syns de tydliga spåren från kommunismen och dess strävan efter att allt ska se likadant ut och alla människor ska vara ”lika”. Res mellan de olika forna sovjetstaterna och du märker inte någon större skillnad. Arkitekturen är densamma, samhället är uppbyggt ungefär likadant och människorna är frustrerade över att det inte förändras tillräckligt fort. Vissa länder går det dock fortare för än för andra, exempelvis ligger det mycket slutna Vitryssland fortfarande kvar i gamla tider, medan grannlandet Polen ända sedan inträdet i EU gått mycket fort framåt.

Gå till mina artiklar om Östeuropa

Vitryssland

Vitryssland (Belarus) är Europas sista diktatur och styrs med järnhand av Alexander Lukasjenko sedan självständigheten från Sovjetunionen. Trots dess närhet till Sverige och betydelse i den svenska historien är det få som känner till de nio miljoner invånarna mellan Polen och Ryssland.

Fortfarande heter säkerhetstjänsten KGB och statsvapnet ser ut som i de flesta kommunistiska diktaturer med den röda stjärnan högst upp i mitten. Visserligen kan man kanske inte längre anse landet vara kommunistiskt då man accepterar en begränsad marknadsekonomi, även om det mesta ägs av personer i den innersta kretsen av landets regerande personer.

Vitryssland var under nära 70 år en delrepublik i Sovjetunionen. 1991 blev landet självständigt men har fortfarande starka band till Ryssland. 1999 skrev man från båda ländernas sida under ett samarbetsavtal. Vitryssland är bara hälften så stort som Sverige till ytan men har närmare en miljon fler invånare. Landet gränsar mot Ukraina, Polen, Ryssland, Lettland och Litauen.

Sedan länge är situationen i landet mycket ansträngd för den som vill praktisera mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, pressfrihet eller annat som vi i Sverige tar för givet. Genom åren har den vitryska staten använt sig av olika metoder för att kväva oppositionen. Kandidater hindras ställa upp i valen och att resa i landet. Unga oppositionella nekas tillträde till universitetsutbildningar eller att ta ut examen. Journalister och politiker försvinner spårlöst. Andra döms till fängelse under längre eller kortare perioder och så vidare.

Våren 2003 reste jag för första gången till Belarus tillsammans med en delegation från Folkpartiet Liberalerna på uppdrag av Svenskt internationellt liberalt centrum (Silc). Detta blev inledningen till ett omfattande arbete med demokratibistånd genom bland annat Liberala ungdomsförbundet. Tyvärr ledde det också till att den vitryska staten noterade vårt arbete och när en grupp från Västerbotten ansökte om visum i februari 2006 returnerades passen från den vitryska ambassaden i Stockholm – utan något visum inklistrat. Det klargjordes sedan från ambassaden att ”maybe you’ve visited people you shouldn’t…”.